Sammanfattning etc.

(Jag kommer uppdatera denna post med bilder när jag får tillfälle men tills dess får ni nöja er med mina vackert smekande ord)

Detta är en sammanfattning.

Det jag kommer skriva nedan är inte hela historien utan en sammanfattning av historien d v s en en kortare version av det som har hänt, sagts och utspelats. Det som skrivs nedan är sanning med viss modifikation, dock aldrig överdriven lögn.

Detta är historien som går till historien, ett rödvinsberusat minne vi aldrig kommer att minnas eller glömma. Förlorat, förtvinat, inlindat, förstärkt inom oss. För alltid.

Detta är en sammanfattning.

Det är nu fredag. Inte nu när du läser men då när det hände, alltså får ni visualisera en fredag framför er. Det är inte tisdag längre…. ett djupt andetag och… bra, då kör vi.

Jag jobbade i fredags även om det känns som ett blekt minne nu, förmodligen för att just den delen av fredagen var så pass lik så många andra dagar i mitt liv. Gå upp, gå till jobbet (titta på papper säga “hmm” och svara telefon), äta lunch och så vidare. Det finns inget speciellt att förtälja om denna arbetsdag. Jag kom, jag jobbade och slutade. Historien bör därmed ta sin början fredag eftermiddag.

Klockan är strax efter 15 när jag beger mig mot pendelstationen i Spånga Centrum. Det är startskottet. Det första steget på resan. Den första meningen i en historia. Men först måste vi spola tillbaka. Vi spolar tillbaka till klockan 14:42 och till ett sms, som skickas från min mobil till Lola Bonks mobil. Sms:et innehåller en fråga; ”När kan man dyka upp hos dig?”, kvicktänka läsare förstår nu var jag är på väg med min resa. Som svar på mitt sms får jag följande svar; ”Typ 17. Love!”.

Snabbspolning framåt. Jag kliver av pendeltåget vid T-centralen och beger mig in på Systembolaget. Där inhandlas rödvin och öl. Flyktsoda. Berusningsdryck. Inspirationshöjande medel. Efter det beger jag mig mot Globen där jag efter en snabb måltid på McDonalds börjar promenera mot Lolas lägenhet.

Klockan är cirka 16.40. Det är varmt. Solen gassar mot asfalten där jag går. Förutom min vanliga gear (Marioväska innehållandes följande attiraljer: iPOD, Nintendo DS, skinnjacka, deodorant, inpasseringskort till jobbet, två kondomer, en bok (i det här fallet ”Chuck Klosterman – Killing Yourself to Live”) och 3 pennor (en stift och två bläck)) så bär jag även på en gitarr, två liter rödvin och cirka tre liter öl.

Mobilen ringer. Det är Lola. Snabb sammanfattning av samtalet:

Lola: ”Hej, jag är inte hemma. Lämna dina prylar utanför min dörr och kom till östermalm.”

Vilket jag också gör. Jag lämnar allt utanför hennes lägenhetsdörr förutom min gitarr. It is my precious after all.

En tunnelbanefärd senare möter jag upp Lola, Daniel (a k a Daemon), Jonas H och Anna (a k a Pomperipossa) på Texas Longhorn vid östermalm. Lolas själsliga syster Isabel ansluter kort därefter. För sällskapet blir det därefter ett par iskalla öl och en vinare (eller två?) ackompanjerat av en massa livliga diskussioner involverade Babben Larsson, färgade människor, kön, leksakssvärd och allmänna högljudda livshistorier med eller utan poäng innan vi beger oss mot Lolas lägenhet för allmän uppfräschning, förfest och fler livliga diskussioner. Tunnelbanefärden dit rymmer en del obsceniteter som får våran vagn att bli snabbt utrymd vid gullmarsplan, endast en stackare vågar sitta kvar fram tills slutstationen vid skärmarbrink.

Hemma hos Lola endast ett fåtal berusande ögonblick senare dricks det öl och rödvin. Robert W ansluter och festen sätter fart på allvar. Lola och jag framför ett par av våra verk för sällskapet som verkar tycka att det låter bra (hybrisfeeding oh yeah). Vi stökar och bökar. Sjunger och pratar. Dricker och … dricker. Klockan blir ett par timmar senare. Vid 24 anländer taxibilarna som för vårt sällskap in mot de centrala delarna av Stockholm. Destination Kvarnen, södermalm.

Det är inte förrän nu, när jag försöker sätta händelser i pränt, som jag förstår vissa saker. Bland annat så förstår jag att jag måste varit mer berusad än vad jag minns. Händelserna på kvarnen är en dimma av intryck. Ett grått, färgsprakande filter av sinnesrubbande händelser. Jag minns att Tobias (a k a Aberatio) med flickvän dök upp. Jag kan inte riktigt minnas hennes namn just nu (sorry!) men hon verkade väldigt trevlig. Hon kom från Sydamerika (tror jag) och kunde lite svenska och ingen engelska. Jag passade på att glänsa med min spanska och yttrade endast tre ord till henne. Dock kanske de tre viktigaste orden i det spanska ordförrådet.

”El Pollo Diablo!”

Hon skrattade i alla fall och det kan nästan aldrig vara fel.

Förutom denna kulturchock så sjöng vi en del, drack en massa, dansade lite, kramades och konverserade om det lilla och det stora. Allt mellan himmel och jord. Det är ju bara synd att man inte minns vilka viktiga existentiella frågor som vi tog upp (la la la). Nour med vänner och Uffe (a k a Shinkagemusha) dök också upp och hängde vid vårt bord.

Framåt tre-rycket började vi fundera på mat och taxi hem till Blåsut (FYI: Lola bor där). Nu måste vi dock spola tillbaka. We have to Tarantino it abit.

Tänk er ljudet av en dörr som slår igen. En lägenhetshusport. Ett litet dovt ”boom” följt av ”klick”. Dörren är låst. Ni har ljudet inom er. Det ringer i era mentala öron. Bra, för det är där vi är nu. På gatan utanför Lolas lägenhet. Dörren har precis gått igen och vi ska hoppa in i taxibilarna varpå Lola yttrar följande ord:

”Vem har mina nycklar?”

Kvicktänkta läsare (hej igen) förstår nu situationen. Vi är utelåsta från Lolas lägenhetshus (själva lägenheten är dock olåst). Vi väljer att inte fundera mer på det utöver den tysta ”oh, fucking crap” som de flesta av oss förmodligen yttrade inom oss (vissa kanske mer sluddrade fram orden men jag är rätt säker på att orden fanns där i någon form) innan alkoholen åter igen tog över och dövade den delen av hjärnan.

Framåtspolning igen. Södermalm. Ni minns va? Sällskapet har splittrats en smula och det är en trio kvar. Jag, Robert W och Lola. Vi drar en snabb kebab på Folkets Kebab innan vi hoppar in i en taxi och beger oss mot lägenheten. Väl framme slår jag en pling upp till Daemon som kommer ner, enbart med en scarf (FYI: Lolas dotters favoritscarf) omsvept runt sig, och släpper in oss. Väl hemma så fortsatter vi allesammans med efterfest. Det slutar med att vi somnar till ljudet av Lolas röst när hon läser ur ”Svålhålet av Mikael Niemi. Det sista jag minns är att Lola lägger en filt över mig och ger mig en godnattpuss.

Den 6:e dagen. Lördag. Jag vet inte om några människor skapades denna dag men en sak är säker, när jag vaknade hade inte kebabjesus återuppstått än.

Jag tror jag vaknade runt åttasnåret. Bakfyllan låg tät som en dimma över min ögon. Synapserna talade; que sera et cetera. Jag låg och drog i någon timme innan jag tröttnade på mig själv, gick upp, drack vatten, läste min bok (”Chuck Klosterman – Killing Yourself to Live) och solade på balkongen. Just begreppet ”När” är lite diffust just nu men runt tolv var alla någorlunda vakna i alla fall. Jag ville ha mat och Robert ville ha vin. Gissa vilket som prioriterades. Vi knallade iväg till systembolaget och inhandlade två bag-in-box och ett par bärs. Vi köpte även frukost på den lokala grillen; pizza, 3 kebabrullar och en hamburgsmeny. Flott is the godliness.

Eftermiddagen var sammanfattningsvis helt jävla c r a z y. Vi drack vin och läste frågor från ”Vetenskapens Värld”-tidningar. Jag var lekledare och programmet hette ”Poeter ur spåret” eller ”Urspårade poeter”… ja, nåt sånt. Jag läste frågorna och om man visste svaret fick man rycka, säga sitt svar och kliva av tåget. Sen läste jag nästa poängnivå osv. Ni förstår säkert upplägget … jag menar, ni är ju kvicktänkta. Vi lärde oss mycket, bland annat att leguaner är varaner som sedan visades sig vara leguaner (Robert W är sjukt bra på Zoologi ska ni veta), att Daemon har en förkärlek för Battle of Hastings 1066 (även om Lola slog honom…), att Isabel är en mästare på sjukdomar (speciellt Rabies), att Lola har koll på de grekiska gudarna och att ovannämnda pojkar inte kan skilja på en gud och en häst.

Efter ett par timmar frågesport så spelade vi lite gitarr och myste. Jag frågade Lola om hon hade en Vispop-bok för att lättare få igång allsången men hon hade ingen uppe i lägenheten men förmodligen en nere i källaren. Medan vi var i källaren så uppdagades lite drama.

Om man snabbspolar tillbaka till natten innan då Daemon och Isabel kom hem så kanske ni minns att porten var låst … så hur kom de in då? Ja, det var så att säga det som uppdagades där och då i källaren (detta är en sanning modifikation: just när och hur men inte att det hände).

Lektion: ”hur man tar sig in i en port”: Skrik, kasta sten (ha gärna sönder ett fönster) och ryck i porten. Ignorera grannar från andra sidan gatan (de är inte viktiga för de kan inte öppna porten). Saknas sten så använd det ni finner; exempelvis en kaffekopp i papp från McDonalds.

Tillbaka till historien. Efter lite skrik, kastande av stenar och kaffekoppar på fönster (vilket resulterade i en spräckt ruta) och allmänt ryckande i porten så kom en överkokande granne ut och öppnade porten. De fick sig dock en ordentligt utskällning under en allmänt hotfull och lite otrevlig situation. Oavsett så behöver vi inte lägga alltför stor del av historiens krut på denna del av helgen för det hela löste sig till slut efter samtal med de berörda grannarna (”fönster”-grannen var supersnäll och supercool över hela incidenten).

Efter denna tillfälliga ”downer” i stämningen så fortsatte vi vår trevliga eftermiddag med allmänt rödvinsdrickande diskussioner tillsammans med tjoande och tjimmande. Väldigt mysigt med andra ord.

För att inte vara dom där ”jobbiga jävlarna våningen ovanför” även denna kväll så drog vi ut en smula tidigare denna afton. Klockan var runt 21 när vi begav oss mot Skärmarbrinks t-banestation. Där vid skärmarbrink övergav Isabel oss och våran kvintett blev en kvartett.

Shackashug, shackashug, shackashug (tunnelbaneljud… fan, ni får ju ha lite fantasi i alla fall)…

Tåget tog oss snabbt och säkert in mot stadens skinande ljus. Vi hoppade av vid medis för att äta något gott innan vi festade vidare. Det blev en grekisk festmåltid på medborgarplatsen (Souvlaki är sött bajs). Efter en snabb måltid promenerade jag och Lola i förväg mot ”De Nada” där vi skulle möta Nour bland annat… och ja, dricka mer öl så klart. Under vår promenad hann vi bland annat planera lite inför vårt uppträdande den 14 maj på Southside. Det blev även en del historier om marijuana. Trots ett oerhört försprång hann dock Daemon och Robert ifatt och om oss … de var redan på plats på mystifistiskt vis när jag och Lola anlände vid De Nadas entré.

Inne på De Nada fortsatte vi som vi börjat; i dekadansens och galenskapens tecken. Lola berättade om Baloo (de har haft sex) och Daemon tog av sig kläderna när vi sjöng Di Levas ”Jag klär av mig naken” bara för att nämna en del av det som pågick där inne. Vi träffade även två kvinnor vid namn Maria och Marika. Konstnärer. Trevliga människor. Jag trodde dock hela tiden att vi skulle skrämma iväg dom med våra hyss men av någon anledning verkade de gilla oss och hängde med oss resten av kvällen. Nour dök upp, försvann igen och vi tog vårt pick och pack och begav oss till Kvarnen.

Kvarnen. Kväll nummer 2. Det var lite mer drag denna kväll och vi var lite sent ute. Det var kö och den var ganska lång. Men efter ihärdigt köande (drygt 40-45 minuter) så fick vi komma in. Det bör noteras att vi var de fyra sista som fick komma in för kvällen, resten av de köande människorna (ett drygt hundratal) fick nobben. Maria och Marika som på något vänster lyckats prata sig in förbi hela kön väntade där inne (de var dock väldigt snälla och tittade till oss i vår kö ett par gånger). Kvällens bedrift var nog att jag lyckades intala Daemon att han skulle få köttbullar inne på Kvarnen.

Inne på Kvarnen blev det barhäng och en sista öl, lite mer konverserande (Lola och Marika pratades mest spanska men jag tänkte mest ”been there, done that” från kvällen innan så att säga… la la la) innan vi begav oss till grillen för lite nattkäk. Maria delade ut sitt visitkort och försvann i natten med Marika och någon spansktalande person och innan vi hoppade in i en taxi så sprang en blond tjej fram till Daemon och skrek ”Du är söt, ville bara säga det” och försvann sen i natten hon också. Allt var som det ska vara med andra ord.

Back in Blåsut (med nycklar denna gång).

Väl hemma hos Lola igen så tog det inte lång tid innan jag kraschbombangade mig ner i Lolas säng och somnade. Vad de andra gjorde förtäljer inte denna historia för jag var inte där. Inte medvetande. Jag var någon annanstans, kanske i en dröm eller någon slags fantasi.

Jag sov gott tills klockan slog tio. Jag gick upp, solade lite och betraktade en sovande Lola på vardagsrumsgolvet. Jag plockade ihop lite skräp och försökte få lite ordning i röran (vet inte om jag lyckades speciellt bra) innan jag plockade ihop mina saker och sa hej då.

Där tar denna historia slut men jag ska inte riktigt avsluta där. Utan det sms som Lola skickade till mig senare på kvällen får bli punkten.

”Älskade vän! Tack för jättefina dagar o nätter i generositetens tecken. Så mycket värme, så mycket kärlek.”

Underbar helg.

Puss!